Titania
En klang av små fioler
Går svag som susning i hassel och björk,
Och månen på ängarna skiner,
Men skogen är midnattsmörk.
Det skymtar, det svävar som böljande hår,
Det dansar på yra eteriska tår.
Ti ta! titania!
Det skymtar som barmar och halsar,
Det lyfter släp som silke och flor,
Det vajar, det viftar och valsar
I nätta, bevingade skor.
Vem är det, som håller sin vindlätta bal
Vid midnattens timme i månsilversal?
Ti ta! titania!
Ti ta! titania!
Titania
Um anel de violinos minúsculos
Pode fraco como assobiar no avelã e vidoeiro,
E a lua está brilhando nos prados,
Mas a floresta é escura meia-noite.
Ele pode ser vislumbrado, ele flutua como cabelo de fluxo,
A dança nos dedos tonto etéreos.
Ti tomar! titânia!
Os vislumbres que barmar e pescoços,
Ele levanta o trailer como seda e gaze,
Ele voa, ele abana e rolos
Os delicados, sapatos alados.
Quem é que mantém a sua vento leve baile
À meia-noite em månsilversal?
Ti tomar! titânia!
Ti tomar! titânia!